Daniel Fryklund
samlare, forskare och pionjär
inom svensk gitarrforskning
Av Kenneth Sparr
Stockholm, 1997
Senast
ändrad 2019-11-20
Daniel Fryklund - A
Bibliography over His Works And an Introduction to His Biography
Den svenske samlaren och privatforskaren
Daniel Fryklund är okänd för de flesta inom gitarrvärlden både i Sverige och
utomlands trots att han på sätt och vis var pionjär inom forskningen om
gitarrens historia. Med denna artikel vill jag presentera honom litet närmare
och något uppehålla mig vid hans betydelse inom gitarrforskningen. Gitarren var
dock bara en liten del av Daniel Fryklunds intressesfär: han var en stor
samlare av musikinstrument av alla tänkbara slag och skaffade sig också en
betydande samling av böcker om musikinstrument, musikalier, autografer m.m.
Tillsammans med dansken Carl Claudius och svensken Rudolf Nydahl hörde Daniel
Fryklund till de mest betydande samlarna av musikinstrument, musikalier och
musiklitteratur i Skandinavien under 1800-takets slut och 1900-talet. Carl
Claudius var en av grundarna av musikmuseerna i Stockholm och Köpenhamn. Större
delen av hans betydande samling av högkvalitativa och unika musikinstrument
hamnade i Köpenhamn, men en del även i Stockholm. Rudolf Nydahl grundade sitt
eget museum, Stiftelsen Musikkulturens främjande, medan Daniel Fryklund
testamenterade hela sin samling till Kungl. musikaliska akademien. Samlingen
fördelades mellan akademiens bibliotek och Musikmuseet. Dessa tre personer har
haft mycket stor betydelse för att vi i Danmark och Sverige har bland de mest
välförsedda musikmuseerna i världen.
Lars Axel Daniel Fryklund föddes den 4 maj
1879 i Västerås. Hans föräldrar var handlanden Lars Fryklund och Maria Sofia
Abrahamsson. Han hade två äldre systrar, Ada Laurentia (1874-1953) och Maria
(1872-1958). I sitt häfte "Att samla musikinstrument" beskriver
Fryklund själv hur han blev intresserad av gamla musikinstrument. När han var
barn fick han av sin far en fiol, tillverkad av Daniel Wickström i Stockholm
1784. Det som mest fascinerade den lille Daniel var tillverkaretiketten i
fiolen och mest spännande var att den sista siffran i årtalet var svårläst och
därför kunde ge upphov till spekulation. Fryklunds far spelade flera instrument
(fiol, piano, orgel, flöjt, klarinett och gitarr). Många av faderns instrument
var gamla och väckte stort intresse hos den unge Daniel. Efter studier vid
gymnasiet i Västerås, där han också spelade fiol i skolorkestern, tog Daniel
Fryklund studentexamen 1898. Sedan fortsatte han sina studier vid Uppsala
universitet, blev fil.kand. 1903 och fil.dr. 1907 med avhandlingen "Les
changements de signification des expressions droîte et de gauche dans les
langues romanes et spécialement en français", d.v.s. med inriktning på
moderna språk. Under studietiden i Uppsala tog han fiol- och musiklektioner för
Lars Zetterqvist och Ivar Hedenblad och medverkade också i Akademiska kapellet.
Därefter verkade som lektor i svenska, tyska, franska och spanska först i
Sundsvall 1910-1921 och sedan i Helsingborg till sin pensionering 1944.
Det är dock inte för sin lärargärning eller
för sitt språkvetenskapliga arbete som Fryklund haft betydelse utan inom
musikinstrumentområdet, d.v.s. hans hobby. Det känns dock lite futtigt att
benämna det som en hobby utan snarare handlade det om en livslång och mycket
stark lidelse. Närhelst han kom i kontakt med fioler och andra musikinstrument
så letade han efter tillverkaretiketter. Han började tidigt att studera
litteraturen om musikinstrument och blev som språkman speciellt intresserad av
instrumentnamnens etymologi. Detta ledde till ytterligare undersökningar i
museer och andra samlingar, som tidigt resulterade i uppsatser. Den första var
hans undersökning av tyska begrepp för violin, "Einige Deutsche Ausdrücke
für 'Geige", som pulicerades 1913. Denna artikel skulle följas av många
ytterligare. Fryklund hade också hört talas om den tidigare nämnde betydande
samlaren Carl Claudius och denne blev kanske den främste inspiratören för
Fryklunds samlarintresse. I sin broschyr "Att samla musikinstrument"
beskriver Fryklund sitt första förvärv av ett antikt musikinstrument. I ett
fönster hos en musikhandel i Leipzig omkring 1912 såg han en vacker pochette
(d.v.s dansmästarfiol). Efter att ha gått runt kvarteret tio gånger vågade han
gå in butiken och fråga om priset. Det var rimligt och han köpte instrumentet.
Detta var inledningen till en vild jakt på flera instrument och annat av
musikaliskt intresse och denna jakt pågick nästan till hans död 53 år senare.
Fryklund reste under sitt liv runt i hela
Europa och köpte och tog hem musikinstrument i mängd och högar av musik och
musiklitteratur till Sverige. Det förefaller som om han lade det mesta av sina
tillgångar på att köpa och samla. Inte undra på att han aldrig gifte sig! Under
de första decennierna av 1900- talet var det fortfarande möjligt att få tag på
sällsynta instrument och i synnerhet efter 1:a världskriget. Han beskriver hur
han köpte några rariteter i Tyskland och var tvungen att betala i stora högar
av den då nästan helt värdelösa tyska marken. Många av instrumenten köptes
sannolikt också i Sverige och det framgår av hans korrespondens att han fick ta
emot åtskilliga erbjudanden från privatpersoner. Enligt Sohlmans musiklexikon
omfattade hans samling omkring 900 musikinstrument, ett betydande
musikbibliotek med böcker, noter och handskrifter, affischer, bilder och
ungefär 10000 autografer och brev. Här fanns också separatsamlingar kring de
världsberömda svenska sångerskorna Jenny Lind och Kristina Nilsson liksom kring
den danske kompositören August Bournonville. Fryklunds Marseljäs-samling var
troligen den mest omfattande och unika i världen. Alldeles uppenbart (och med
rätta) var han synnerligen stolt över sina samlingar och dessa var tillräckligt
omfattande för att sysselsätta honom med efterforskningar under hela hans långa
liv. I sina böcker "Musica" och "Collection Fryklund" har
han närmare beskrivit samlingarna.
Från 1921 förvarade han samlingarna i sin
vackra sjurumslägenhet på tredje våningen på Wieselgrensgatan 8 B i
Helsingborg. Han arrangerade ofta egna utställningar i andra museer, men
samlingen var huvudsakligen förvarad i bostaden som nästan förvandlades till
ett museum. Lägenheten var mycket knappt möblerad med det allra nödvändigaste
och det mesta av utrymmet upptogs av musikinstrument, böcker, autografer m.m.
På köksväggarna förvarades hans blåsinstrumentsamling! Till och med tamburen
var fylld med instrument. Hans samling av autografer låg inlindade i tidningspapper,
spridda över hela lägenheten. Hans gäster bjöds ofta på vin, kakor och
chokladbakelser. Atmosfären förhöjdes med levande ljus, blommor och draperade
trikolorer. Fryklund var mycket känslig för stämningar.
Huvuddelen av hans artiklar, häften och böcker
behandlar hans egen samling, men ofta ledde detta till efterforskningar i andra
samlingar och bibliotek. Många av hans artiklar trycktes i små upplagor på
25-200 exemplar på hans egen bekostnad. De tycks huvudsakligen ha delats ut
till vänner, kolleger och bibliotek och många exemplar som kommit i mina händer
har skrivna dedikationer av Fryklund. På grund av de små upplagorna är dessa
tryck svåra att hitta i dag. När Fryklund, efter en lång tids sjukdom, dog den
25 augusti 1965 på Bergalids vårdhem, hade han i sitt testamente förordnat att
hans egendom skulle tillfalla Kungl. musikaliska akademien. Hans samling av
musiklitteratur och musikalier hamnade huvudsakligen i akademiens bibliotek och
musikinstrumenten i Musikmuseet. Hans privata arkiv förvaras på Musikmuseet.
Det omfattar 28 kapslar med hans manuskript, noteringsböcker, korrespondens (10
kapslar), personliga handlingar, manuskript till artiklar, gästböcker,
fotografier m.m. och det förefaller att vara ganska komplett. Han tycks inte ha
slängt någonting. Han gjorde omsorgsfulla noteringar var, när och av vem han
köpte sina instrument. I arkivet finns vidare en kronologisk förteckning över
hans inköp mellan 1930 och 1953. Som jag har nämnt ovan så lät han trycka flera
kataloger över sina samlingar och han lade ner mycken möda på att få fram så
mycket information som möjligt om varje instrument. Hans korrespondens visar
att han hade ett rikt nät av kontakter över hela världen inkluderande
samlarkolleger, musikforskare, musikinstrumenthandlare, och instrumentmakare
och andra specialister inom samma intresseområde. Han hade nära kontakt med
musikforskaren och dåvarande chefen för Musikmuseet, Tobias Norlind. Deras
korrespondens är bevarad och omfattande. Fryklund besökte också Norlind i
Stockholm flera gånger varje år för att diskutera deras stora gemensamma
intresse: musikinstrument.
Vi har bara få beskrivningar av Fryklund som
person. En sådan kan dock återfinnas i Ruben Edelmans minnesteckning över
Fryklund. De var vänner och båda medlemmar av Alliance française i Helsingborg.
Edelman beskriver Fryklund som en tillbakadragen men tillgiven person som
visade enorm tacksamhet över minsta tillmötesgående eller vänlighet. Detta
bekräftas av andra som en gång kände honom. Som lärare var han synnerligen
energisk och alltid väl förberedd. Han handlade eller bestämde sig inte förrän
han grundligt hade funderat och han var alltid synnerligen noga med att göra
rätt. Man har jämfört honom med Tartarin de Tarascon, den franske ungkarlen och
samlaren, som beskrevs av Alphonse Daudet. Fryklunds likhet med den sovjetiske
politikern Molotov resulterade i många karikatyrer, som återfinns i hans arkiv
och Fryklund var själv uppenbart road av denna likhet.
Daniel Fryklund var en man med regelbundna
vanor. Varje dag vid samma tidpunkt gick han hem, drack kaffe eller te, åt två
kakor och rökte en cigarett. Sina andra måltider åt han på Nya
Sällskapet-Handelsklubben i Helsingborg och han satt alltid på samma plats i en
gammal skinnklädd soffa. När lokalen renoverades och den gamla soffan slängdes
blev Fryklund alldeles förvirrad och opasslig. Trots sin tillbakadragenhet
deltog han i många sociala sammanhang och var medlem i sällskap och föreningar,
däribland Alliance française från 1930 och ordförande där från 1940. 1932 blev
han associerad medlem av Kungl musikaliska akademien och 1950 hedersledamot i
Musikmuseets vänner. I Helsingborgs museiförening var han ordförande till 1955.
Han fick flera utmärkelser, bl.a. av franska staten. Han blev både
"officier de l'Académie française" och tilldelades "La Croix de
Chevalier de la Légion d'Honneur" in 1937. 1956 tilldelade Kungl.
musikaliska akademien honom medaljen "För tonkonstens främjande".
På ett område förblev Fryklund förbisedd av
specialisterna och det var hans insatser inom gitarrhistorien. Han skaffade sig
en betydande och till stora delar unik samling av framför allt franska tryck
med sång och gitarr från slutet av 1700-talet och början av 1800-talet.
Sammanlagt består denna av inte mindre än 72 kapslar bl.a. innehållande 67
bundna volymer med musik för sång och gitarr. Jag har uppskattat antalet nämnda
arrangörer av gitarrackompanjemang till ca 200, de flesta i dag helt okända.
Några har gjort emellertid gjort sig bemärkta i gitarrhistorien: Carcassi,
Carulli, Castro de Gistau, Coste, Doisy, Molino och Sor. I samlingen finns
många unika tryck, vilket sannolikt beror på att mycket av denna repertoar
senare betraktades som helt omodern och slängdes. Den ansågs väl heller inte riktig
värdig att införlivas i bibliotekens samlingar och därför är bibliotekens
bestånd i dag synnerligen ofullständiga när det gäller detta material. Men han
hade också andra gitarrtryck i sin samling, bl.a. ett stort antal duetter av
Ferdinando Carulli, varav en del bara finns i dessa exemplar. Andra mer eller
mindre unika tryck är t.ex. Paganinis tre kvartetter för fiol, altfiol, gitarr
och cello. Hans samling innehöll också ett stort antal gitarrer och lutor,
däribland ovanliga och vackra exemplar av lyragitarrer samt flera hybridformer
som harpolyre, guitare d'amour, guitare-harp, harp-lute- guitar m.fl.
Fryklunds viktigaste verk inom
gitarrhistorien var hans artikel från 1931, "Bidrag till
gitarristiken", som publicerades i Svensk tidskrift för musikforskning.
Kanske avsikten från början helt enkelt var att recensera eller ge en kommentar
till österrikaren Josef Zuths "Handbuch der Laute und Gitarre", som
hade publicerats 1926. Men Fryklunds anmälan utvecklades till en lång artikel,
synnerligen rik på information och på många punkter kompletterande Zuths bok.
Fryklund hade själv brevkontakt med Zuth 1931-1932. Han skickade "Bidrag
till gitarristiken" till denne och en korrespondens kom i gång. Zuth var
uppenbarligen mycket intresserad av att i sitt stora gitarrencyklopediska
projekt utveckla ett samarbete med Fryklund och han frågade dessutom Fryklund
om denne var intresserad av att översätta "Handbuch der Laute und
Gitarre" till svenska och franska. Det som kunde ha blivit ett
fruktbärande samarbete avbröts med Zuths bortgång i augusti 1932. Fryklund hade
också kontakt med engelsmannen Philip J. Bone 1932. Bone hade 1914 publicerat
sin "The Guitar and Mandolin", men kontakten mellan Fryklund och Bone
blev mycket kortvarig och inskränker sig till några korta brev huvudsakligen
rörande svårigheterna att få tag i Bones bok. 1934 publicerade Domingo Prat sin
omfångsrika uppslagsbok "Diccionario de Guitarristas" i Argentina.
Prat hade också en stor ambition att fånga in all information om gitarren, men
det är alldeles uppenbart att Fryklunds arbete och samlingar var helt okända
för honom. Fryklund sökte emellertid kontakt med Prat, förmodligen 1938, och i
Fryklunds arkiv finns ett brev från Prat daterat den 14 september 1938. Av det
framgår att Fryklund efterlyste ett exemplar av Prats bok (den hade tryckts i
en begränsad upplaga och tog snart slut) och att Fryklund sannolikt samtidigt
hade skickat "Bidrag till gitarristiken". Inte heller med Prat
fortsatte dock korrespondensen. Av någon anledning (sannolikt p.g.a. att
artikeln var skriven på svenska) spreds inte den information som Fryklund
meddelat i sin artikel till senare gitarrforskare. Bone tog ingen notis om den
i nyutgåvan av sin "The Guitar and Mandolin", som trycktes på nytt
1954. Inte heller Stewart Button, som 1989 gav ut sin annars innehållsrika
avhandling "The Guitar in England 1800-1924", kände till Fryklunds
artikel trots att den innehöll värdefull information om sällsynta engelska
gitarrskolor och andra tryck. Fryklund hade också behandlat lyragitarren mer
ingående i den nämnda artikeln, men även i en separat artikel och en liten
skrift. Stephen Bonners bok, "The Classic Image" från 1972, som är
ett specialarbete om lyragitarren, hade blivit bra mycket bättre och
fullständigare om författaren hade utnyttjat Fryklunds forskningar, ja han
kanske inte ens hade skrivit den! Det finns flera exempel på gitarrforskare som
ignorerat Fryklunds information och det är egentligen först amerikanen Matanya
Ophee som i sin artikel "Hommage au beau sexe" (Gitarre & Laute
10/1988, Heft 2, ss. 15-24) påpekat Fryklunds viktiga insatser inom
gitarrforskningen.
Fryklunds "Bidrag till
gitarristiken" är i mycket baserad på hans egen samling av musik för
gitarr och den är därför en bra introduktion till denna. Tyvärr är det inte
helt enkelt att lokalisera enskilda tryck eftersom det mesta är okatalogiserat
och fördelat mellan Statens musikbibliotek och Musikmuseet i Stockholm. En god
början är att söka gitarrskolor i Musikmuseet och noter i Statens musikbibliotek.
Största problemet finns i Statens musikbibliotek eftersom man kan tvingas till
ett tidsödande arbete att söka igenom alla 72 kapslarna med mängder av tryck
(jag talar av egen erfarenhet). Detta sökande ger ibland oväntade resultat. Jag
fann t.ex. en tidigare helt okänd sång av Fernando Sor i detta material (den
var också till synes okänd för Fryklund själv!) och de delvis unika
gitarrduetterna av Carulli uppenbarade sig plötsligt. Om sången av Sor se min
artikel "En okänd sång av Fernando Sor i Sverige", Gitarr och Luta
27/1994 nr 4 s. 23-25.
Lika imponerande som samlare är också
Fryklund som privatforskare. Jag känner stor beundran och respekt för hans
förmåga att hitta information och hans noggrannhet i in i minsta detalj. Han
har verkligen lusläst all tillgänglig litteratur och gjort mycket noggranna
observationer. Det är svårt att beslå honom med sakfel och hans misstag är
ytterst få. Det enda mer uppseendeväckande jag lyckats hitta i "Bidrag
till gitarristiken" är att han inte diskuterar eller alls verkar vara
medveten om skillnaden mellan portugisiskans "guitarra" och
"violão". Med "violão" menar portugiserna
"gitarr" (jämför "vihuela"!) och med "guitarra"
den portugisiska varianten av "The English Guitar", d.v.s ett cister-
liknande instrument med metallsträngar. Som gitarr- och lutaintresserad kan man
möjligen beklaga att hans intresse för musik och musikinstrument var så
vittomfattande att han bara kunde ägna en del av sin samlarnit och forskning åt
just "våra" instrument. Tänk om Fryklund, Josef Zuth, Philip J. Bone
och Domingo Prat hade förenat sina krafter kring forskningen om gitarr och
luta, vilken uppslagsbok vi kunde ha haft i dag!
Denna artikel har tidigare varit införd i Gitarr
och Luta 30/1997 nr 1 s. 11-14 och är en bearbetning av min artikel
"Daniel Fryklund - a Devoted Collector of and Researcher on Musical
Instruments and other Musicalia. Bio-bibliographical Introduction and a
Translation of His "Bidrag till gitarristiken" [Contributions to
Guitar Studies]" som bara finns tillgänglig på Internet. Har du tillgång
till detta så kan du få veta mer om Daniel Fryklund och framför allt hela hans
artikel "Bidrag till Gitarristiken". Dock är allt på engelska. Du
hittar materialet på följande länkar:
Daniel Fryklund - a
Translation of His "Bidrag till gitarristiken" (Contributions to
Guitar Studies). Part One
Daniel Fryklund - a
Translation of His "Bidrag till gitarristiken" (Contributions to
Guitar Studies). Part Two
Daniel
Fryklund - A Bibliography over His Works And an Introduction to His
Biography
Bidrag till gitarristiken. (Svensk tidskrift
för musikforskning 13/1931, s. 73- 129).
Colascione och colascionister. (Svensk
tidskrift för musikforskning 18/1936, s. 88-118).
Collection Fryklund. Musica. Hälsingborg
1929. 109 s.
Collection Fryklund, Hälsingborg. (Glareana
No. 5/6 1953, s. 4-6).
Collection Fryklund 1949. Hälsingborg 1949.
50 s.
Förteckning på Edward Lights musikaliska
verk Hälsingborg 1931. 25 s.
Musikbibliografiska anteckningar. (Svensk
tidskrift för musikforskning 10/1928, s. 158-203).
Samlingen av musikinstrument i Hälsingborgs
museum. 42 s. (Kring Kärnan 1939 s. 5-42).
Studier över lyragitarren. (Svensk tidskrift
för musikforskning 9/1927, s. 117- 148).
Une lyre-guitare d'Ory. Helsingborg 1957. 12
s.
Hedvig Boivie, Några svenska lut- och
fiolmakare under 1700-talet. (Ur nutidens musikliv 2/1921, s. 62-63].
W. L. von Lütgendorff, Die Geigen- und Lautenmacher
vom Mittelalter bis zur Gegenwart... Viol- och lutmakare från medeltiden till
nutiden. W. L. Lütgendorff: (Svensk tidskrift för musikforskning 4/1922 s.
101-108)
© Kenneth Sparr