En viola da mano-spelare från tidigt 1500-tal
av
Kenneth
Sparr
Stockholm
Senast ändrad 2009-12-01
Kenneth Sparr´s Page
Den italienske konstnären Marcantonio Raimondi (ca 1480-ca 1530) hörde till det slutande
1400-talets och det begynnande 1500-talets mest berömda grafiker. Enligt vissa
lexika var han den egentlige grundläggaren av den reproducerande grafiken. Från
1510 arbetade han i Rom och kom där i kontakt bl.a
med Rafael. Bland hans viktigaste arbeten är de hundratals gravyrer han och
hans elever utförde med Rafaels romerska fresker som motiv. Känd är han också
för sina pornografiska bilder efter Giulio Romanos teckningar till Pietro Aretinos sonetter. Dessa bilder renderade Marcantonio en tid i fängelse. "Hans tekniskt fulländade
arbetssätt kombinerade ett system av linjer som tog fram karaktären hos olika
material och former, vilket han lärt sig av sina tyska föregångare, med en
italiensk känsla för volymer".
För gitarrister och gitarrhistoriker är Marcantonio
mest känd för sin vackra gravyr med en gitarrspelare som motiv. Denna
gravyr är för övrigt den tidigast kända bilden med en identifierbar gitarrist. Marcantonios bild är nämligen ett porträtt (förmodligen
efter ett original av Francesco Francia) av den
italienske diktaren Giovanni Filoteo Achillini (1466-1533) från Bologna. Achillini
var en berömd "improvisatori", som
improviserade dikter till instrumentalackompanjemang. Kanske är det ett sådant
improvisationstillfälle Marcantonio har avbildat.
Gravyren kan dateras till ca. 1510 och finns bl.a. i
min samling.
Gravyren återges i de flesta böcker som behandlar gitarrens och vihuelans historia. Ibland beskrivs instrumentet som en
gitarr, ibland som en vihuela eller viola da mano. Det som ligger närmast att anta är att instrumentet
är en viola da mano, d.v.s. den italienska varianten
av vihuela. Vid närmare betraktande kan man
konstatera att violan har 14 strängar (alternativt sju eller åtta korer), men
bara åtta stämskruvar. Sådana "fel" är ytterst vanliga i
instrumentavbildningar. Violan har vidare elva band på greppbrädan. Oktaven
tycks ligga vid skarven mellan hals och kropp, vilket är fullkomligt normalt
och talar för bildens autenticitet. Det finns dock andra delar av bilden, som
avviker. Den märkliga skruvlådan påminner i förstone mer om lutan. I Pierre Phalèses gitarrbok "Selectissima
in Guiterna Ludenda Carmina
från 1570 finns dock en fyrakorig gitarr med en liknande skruvlåda avbildad.
Ett annat exempel på en sådan lådekonstruktion finns
på en avbildning av en vihuelaspelande man i Edebo kyrka, Uppland, och som kan dateras till 1514. Violan
är ganska stor, nästan som en modern gitarr. Att döma av fodralets form tycks
kroppen vara välvd.
Tyvärr vet vi ganska litet om både gitarrens och vihuelans (eller viola da mano)
faktiska utseende och konstruktion under 1500-talet. Endast två vihuelor är bevarade och den tidigast daterbara gitarren är
ett instrument av Belchior Dias från 1581. Marcantonios gravyr ger oss också insikter om den då
brukliga speltekniken. Se hur högerhanden hålles
nästan parallell med strängarna och hur tummen anslår in i handen!
Vänsterhandens tumme sticker upp ovanför greppbrädan: en handställning som
levde kvar långt in på 1800-talet. Även på 1500-talet fanns det behov av ett
fotstöd, fast i det här fallet är det höger ben som elegant vilar på gitarrens
fodral. Visst är Marcantonios bild både vacker och
intressant! Ett ytterligare exemplar av gravyren finns i The National Gallery
of Art, Washington (Rosenwald Collection 1943.3.7347).
Denna artikel har tidigare varit publicerad i
Litteratur
Dell'Ara, M. Manuale
di storia della chitarra.
Vol. 1. Ancona 1988 s. 8.
Evans, T. Guitars. London 1977 s. 18.
Grunfeld, F.V. The Art and Times of the
Guitar. New York 1974 s. 50.
Klier, J. Die Gitarre. Ein Instrument und seine Geschichte. Bad Schussenried 1980
s. 72-73.
Lexikon för konst. H-O. Stockholm 1958 s. 865.
Nickel, H. Beitrag zur
Entwicklung der Gitarre in
Europa. Haimhausen 1972 Abb.
109.
Päffgen, P. Die Gitarre.
Grundzüge ihrer Entwicklung. Mainz 1988 s.60.
Ragossnig, K. Handbuch
der Gitarre und Laute.
Mainz 1978 s. 228.
Turnbull, H. The Guitar from the Renaissance to the Present Day. London 1976 s. 7, pl. 7.
Tyler, J. The Early Guitar Oxford 1980
s. 19.
|
© |
|
