"Den förbättrade sittran"

Musik i tryck och handskrift för den svenska lutan

samt förteckning över svenska lutor

Av

© Kenneth Sparr

Stockholm 1998

Uppdaterad 2019-01-26

---

Innehåll

Inledning

Litteraturförteckning

Statens musikbibliotek, Stockholm

Musikmuseet, Stockholm

Nordiska museet, Stockholm
Universitetsbiblioteket, Uppsala
Stifts- och landsbiblioteket, Växjö
Kalmar läns museum

Sibeliusmuseum, Åbo

Kenneth Sparrs samling, Stockholm

Preliminär förteckning över alla kända svenska lutor och cister

An English Version of this Catalogue

Den svenska lutan i en anonym målning från 1800-talets början

Kenneth Sparr

---

Inledning

Denna katalog förtecknar all känd och bevarad musik för den svenska lutan och "sittran", ett för Sverige unikt musikinstrument med en kort blomstringsperiod under perioden ca 1780-1820. Katalogens syfte är att ge en översikt över repertoaren för instrumentet samt att ge en förteckning över alla kända svenska lutor och cister. Den har också ambitionen att vara ett hjälpmedel både för musikern som vill utforska denna sällan spelade musik, men också för den presumtive musikforskare som vill belysa det slutande 1700-talets och det begynnande 1800-talets populärmusik. Den forskning som bedrivits kring den svenska lutan och dess musik är begränsad till omfånget trots att instrumentet är en för Sverige unik företeelse. Egentligen är det enbart Tobias Norlind som i sin uppsats, "Den svenska lutan", ägnat den ett mera seriöst forskningsarbete. Norlind har dock endast haft kännedom om knappt hälften av de källor som finns förtecknade i denna katalog och på några punkter måste hans slutsatser revideras.

Den svenska lutan kan egentligen karakteriseras som ett bastard- eller hybridinstrument med egenskaper från både cistern och lutan. Den utvecklades sannolikt ursprungligen från cistern via den s.k. "English Guitar".

Cisterinstrument (zittra, sittra, cittra) byggdes i Sverige under 1700-talets andra hälft av bl.a. Johan Öberg d.ä. (1727?-1779) i Stockholm och Carl Johan Broberg (?-1802) i Göteborg. Den viktigaste personen i utvecklingen av den svenska lutan var emellertid hovinstrumentmakaren Mathias Petter Kraft (1753-1807), född i Gävle, men verksam i Stockholm. Liksom Öberg och Broberg byggde även Kraft cisterinstrument och man kan hos honom tydligt skönja utvecklingen från cistern till den svenska lutan. Kraft introducerade en teorberad cister och denna teorbering överfördes senare även till den svenska lutan. Andra viktiga förändringar var bytet av metallsträngar mot tarmsträngar samt att strängfästet flyttades från sargen till ett stall på locket. På cistern var strängarna oftast anordnade parvis, i korer, medan de på den svenska lutan var enkla. Möjligen kan vi här ana en påverkan från den samtida gitarren, som ju i slutet av 1700-talet byter ut sin dubbelkorighet mot enkla strängar. Kanske inspirerades man också av en nära släkting till lutan, angelican. Angelican hade alla lutans egenskaper förutom att den hade 16-17 enkla, diatoniskt stämda tarmsträngar. Angelican synes dock endast ha varit i bruk från mitten av 1600-talet och en bit in på 1700-talet och dess samband med den svenska lutan är ganska löst.

Denna bild visar en svensk luta av Lorents Mollenberg, nummer 57, daterad 1814 från Nils Nilsson Fiolbyggare AB:s samling. Dess form påminner mycket om Mathias Petter Krafts lutor.

En annan utveckling hos den svenska lutan var att antalet bassträngar successivt utökades. Från cistern övertog den svenska lutan också den flata botten på korpus, som sedermera kom att ersättas av en mer välvd botten. Även stämningen övertogs från cistern. I sin mest utvecklade form stämdes lutan på följande sätt (från lägsta till högsta sträng): A, H, ciss, d, e, fiss, giss, a, h, ciss1, d1, e1, a1, ciss2, e2. I vissa musikstycken förutsätts en omstämning av instrumentet, men man har då troligen bibehållit grundintervallen. En del av lutorna var försedda med en enkel capo tasto-anordning varmed tonarten kunde höjas åtminstone tre steg. De åtta högsta strängarna låg på greppbrädan medan de sju lägsta låg utanför densamma. Denna standardbesträngning fick den svenska lutan omkring år 1793-94.

Jämfört med lutan från 1814 avbildad ovan kan en mer utvecklad och vackrare form ses i Mollenbergs senare lutor. Lorents Mollenbergs luta med nummer 111, daterad 1821 och i författarens samling.

Vid slutet av 1760-talet skilde man mellan cister och luta vilket tydligt framgår av Johan Gabriel Oxenstiernas dagboksanteckningar. Den 19 oktober 1769 noterar han:

Alltsedan jag i sommars en gång hörde Olsson spela på Cittra, föll det mig in, att jag skulle lära derpå, men som jag ej kunnat få hans undervisning, beslöt jag i dag att det skulle bli på Luta i stället. Med mycken möda har jag änteligen fådt höra att en Hof-Trumpetare Kuhlau skulle ensam i Stockholm kunna detta instrument.

Denne Kuhlau är sannolikt identisk med Christian Ludvig Kuhlau (1733-1796). Han framträdde med luta vid ett flertal konserter i Stockholm 1768-1769 "hwartil... ock en del af den öfrige Musiquen af honom nyl. är Componerad". Den luta Christian Ludvig Kuhlau trakterade är högst sannolikt den traditionella barocklutan, som skiljer sig i många avseenden från den svenska lutan. Christian Ludwigs brorson, Conrad Gottfrid Kuhlau (1762-1827), gav ut för övrigt 1793 ut sina "Tre Andanter med variationer utur J. Pleyels Quartetter, lämpade för Zittra och Violin". Något senare efter Oxenstiernas dagboksanteckningar, 1773, skiljer även Abraham Abrahamsson Hülphers i sin "Historisk Afhandling om Musik och instrumenter" tydligt mellan cistern och lutan: "Med Stål och Metall strängar, träffas större och mindre Cithror af åtskillige förändringar ifrån 4 till 12 Chor strängar, hwilka spelas genom fingerknäppning". Hülphers påpekar samtidigt också den terminologiska förvirringen mellan harpa, cister och psalterium.

En intressant annons med subskriptionserbjudande med flera verk för cittra återfinns i Stockholms-Posten 15 mars 1781:

Swenske Musique-Älskare hafwa länge önskat här i Riket finna en inrättning, hwarmedelst noter, lika vackra och läslige med de Utlänske, kunde aftryckas, och det så i anseende til besparing af de penningar, som årligen gå utur Riket för införskrefne tryckte Musicalier, som i avsigt at gifwa Svenska Musikaliske snillen mera frihet at wisa sig; men som man förmodeligen funnit det en sådan inrättning skulle blifwa ganska kostsam samt afsättningen ringa, i anseende til et härwarande mindre antal Älskare och Sökare af konsten, och i följe deraf priserne icke mycket lindrigare än Utlänningens, så har en inrättning af åfwannämde beskaffenhet hittils ej blifwit werkstäld.

 Detta har givit undertecknad anledning att anställa flere försök, til winnande af det föremål, af med mindre kostnad inrätta och drifwa et Not-Tryckeri, än til de wanlige erfordras. Af dessa försök har jag funnit tjenligast et sätt at bereda träd, så, at det kan til aftryckning nyttjas på samma sätt och med samma waraktighet som plåtar: och erhuru denne inrättnings i ståndsättande icke avlöper utan kostnad och borttager tid, så tiltror jag mig likäl at kunna sälja hwart Exemplar til hälften mindre än hwad de Utländske kosta.

Det til werkställigheten härav erfordelige förlag, skulle blifwa för mig ensam ganska betydeligt, hwarföre jag, på mångas tilstyrkande, föresatt mig at aftrycka et werk Musicalier i händelse jag å det samma erhölt et tilräckeligt antal Prenumeranter.

Walet af den Musique jag til hwars och ens af Respektive herrar Musique-Älskares nöje welat til aftryckas befordra, skulle fallit mig alltför swårt, så framt jag icke wore öfwertygad om mina Landsmäns bifall och nit, för hwad som kan gagna och roa.

I sådan afsikt har jag på begäran erhållit följande af infödde nyligen sammansatte Musicaliske arbeten, nämligen 3 duetter för Claver och Violin, Componerade af Bokhållaren i Kongl. Krigs Collegio, Herr Åhlström och 2:ne Solos för Violin af Kongl. Kammar Musicus Herr Zander, samt 2:ne violoncell-solor och 3 Sonatiner för Cittra af Herr Casseuren Wikmanson, å hwilka sammantagne 10 Sonater, som inom Julii månads slut innewarande år kunna finnas färdige, prenumeration endast bliwer i R:d Specie. Prenumeranternes namn blifwa i den ordning de Prenumererat å hwart och ett exemplar utsatt.

Det til trycknigen brukelige trädet är icke skuret som formar, eller så kallad trädschnidt, utan liknar wanlig Gravure; Noterne blifwa til utseende aldeles lika med dem i Koppar stuckne, och då inrättningen kommer igång, bättre än det prof som nu utdelas och skal wid aftryckningen den nogaste accuratesse i akt tagas.

Jag lärer icke behöfwa nämna de flere förmåner, et Not-Tryckeri kan medföra, såsom correcte Coral-Böcker för Kyrkorna samt sådane Musikaliske arbetens framskaffande som til connoissance och god smak kunna bidraga, utan wågar hoppas at framdeles förmedelst det låga priset kunna äfwen med förmån til utlänske orter afsända och föryttra en god del Musique af flere sorter.

Prenumerations–Sedlar finnas, utom dem som en del herrar Amateurer och Musici behagat gynna mig med at taga i Commision, hos Herrar Holmberg och Runemark. Stockholm d. 9 Martii 1781.

 Joh. Öberg

Hof-instrumentmakare och Organist wid Storkyrkan.

Hos mig har kongl. Hof-Instrumentmakaren herr Öberg upgiwit et af honom gjorde försök at utarbeta Noter uti träd, hwarutinnan jag funnit all den nätthet och tydlighet som eljest uti koppar wanligen åstadkommas kan, hwilket jag härmedelst borde intyga. Stockholm d. 9 Martii 1781.'

François Uttini.

Af Åfwannämnde prof är hos undertecknad aftryckt, och arbetadt i träd samt liknar en graverad plåt, det warder på begäran intygadt

Joh. Chr. Holmberg

I Envallssons musiklexikon ges följande beskrivning av den svenska lutan och texten belyser också den då aktuella förändringen av terminologin:

Den förbättrade Sittran, eller den nu mera i Sverige brukliga och utrikes så mycket efterfrågade Svenska Sittran, tillskrifver Hrr. ANKAR och KRAFT sin förbättring. Den är försedd med sensträngar och liknar til konstruktionen Luta, men till stämningen Sittra. Utom otta öfver gripbrädet liggande strängar har den sju kontrabasser, fästade vid en särskild utstigande hals; således femton strängar, hvilke, enligt stämningen och grepens antal, utgöra fyra oktaver. Den äger dessutom en Klaff, hvarmed man under spelningen kan förändra hvarje kontrabass til en half ton. - Detta instruments större fullkomlighet och byggnad, förenade med et behagligare tonljud, har gifvit anledning at man nu snarare kallar det Luta än Sittra.

Flera noteringar om cittran finns från slutet av 1700-talet. En bouppteckning efter brukspatronen Olof Svensson Hedengren (död 1784) berättar bl.a. följande:

Herrskapet var mycket musikaliskt; det fanns ett nytt s.k. positiv af 3 1/2 stämma (orgverk), ett fortepiano (!) och ett klaver, en lutsittra, en violin (sign. Steiner) och 4 andra svenska sådana, deribland en basfiol; mycket noter,

Från festligheterna kring Hedengrens dotter Christinas bröllop 1787 kan citeras följande ode:

Må ock Claverets täcka ljud Och Zittrans ömma toner Uppfriska stundom själ och mod Fördrifva ledsna stunder.

Troligen skedde den terminologiska förändringen från "sittra" (zittra, cittra) till "luta" ca 1800, men båda begreppen har använts för samma instrument även senare. I ett brev från en fru Wennerstjerna till Eva och Anna Myhrman i maj 1802 skriver denna att man "spelar på cittra, claver, sång etc". "Sittra" användes också synonymt med "gitarr". Ett exempel är en sonat av Johan Wikmanson där båda begreppen används.

Krafts luta fortsatte att utvecklas även efter dennes död 1807. Den förändring som skedde var dock snarare kvalitativ än nyskapande. Den kanske främste av lutinstrumentmakarna var Krafts gesäll, Lorents Mollenberg (1765?-1824) av vars hand relativt många svenska lutor finns bevarade. Andra verksamma instrumentbyggare som tillverkade svenska lutor var Johan Jerner (1758?-1820), Carl Eric Sundberg (1771?-1846) och Pehr Lundborg, Anders Odendahl, alla i Stockholm, J. Andersson i Skara, Erik Ryberg i Uddevalla, Hans Westerdahl i Lund, Anders Grönberg, Sveaborg, Finland, "snickaremästaren och violinmakaren" Carl Petter Sundqvist (1803-1845), Åbo, Finland samt Stenvik och A. Lindberg, . Om Carl Eric Sundberg finns uppgifter att han tillverkat  "Harpor, Sittror och Gitarrer", men även klaverinstrument och att han slutade som instrumentmakare 1833. Carl Petter Sundqvist i Åbo var verksam 1831-1845.

Berit Ozolins har gjort en grundlig genomgång av bouppteckningar i Göteborg för perioden 1690-1854. Från 1700-talet finns följande noteringar:

- 1714 ”Johan Brun fick chitar o. cetrin?”
- 1716 ”F.d. förrättningsman Joh. Hindrich Kaldiners (amiralitetsfältskär) … en luta 12,, en citrinqen 3,,”
- 1731 ”Handelsman Carl Söderberg… En citrinque...”
- 1752 ”Handelsman Peter Ekman och hustrun. Johanna f. von Minden 1 zitriniken 2,,-„
- 1754 ”Titel oläslig Christopher Suhr -1 zitra 12;,“
- 1784 ”Corpral Joh. Hindr. Heins hustru Stina Hein 1zitra 12.-, 1 d:o ofärdig 10.-”
- 1789 ” Handelsman Joh. Gerh. von Ölcken 1 cittra -.32.”
- 1793 ”Handelsman Hans Törnwall 1 gammal zittra -.6.-.”
- 1798 ”Handelsman N. Fr. Wahlbergs enka Caysa Wahlberg f. Åberg… en cittra i fodral 4.-”
- 1798. ”Patron Olof Wenngren 1 cittra utan strängar”

Under 1700-talet dominerade cistern de knäppta stränginstrumenten i bouppteckningarna från Göteborg. Redan tidigare förekom en import av strängar för detta instrument: 1651-1652 importerade 14 dussin cistersträngar.

Även i 1800-talets bouppteckningar från Göteborg förekommer “sittra (zittra, cittra)”. Nedan följer en förteckning med värden angivna i Riksdaler:

- 1800 ”Sergeanten And. Hallbergs Enka Catar. Hallberg f. Wahlbeck… 1 cittra utan strängar 2.-”
- 1800 ”Stadstimmerman Fredr. Aug. Rex 1 cittra -.16.”
- 1809 ”Grosshandl. Bernh. Wohlfahrt 1 zittra 12.-.”
- 1829 ”Grosshandlare Per Backman…. 1 större luta med fouteral 10.- 1 mindre luta med fouteral 2.-”
- 1831 ”Cantorn vid Gustavi Domkyrka And. Wickströms hustru Dorothea f. Hörlin 1 lutha med fodral 1.16”
- 1834 ”Handl. Olof Melin och hans hustru Maria Soph. f. Fålling 1 zittra 3.16.”
- 1842 ”Auditeuren vid Kungl. Götha Artill. E.J. Ståhle 1 cittra 1.16”
- 1847 ”Landtbrukare Joh.L. Ostermans enka Elisab. f. Rosendahl 1 zittra 1.-.”
- 1854 ”Stadsvaktmästare Joh. Ulrik Edman 1 cittra och 1 violin utan strängar -.16”

En luta "Förferdigad af Johan Jerner Stockholm 1809" i författarens samling.

Den sist tillverkade och kända svenska lutan, från 1821 (med nr 111) av Lorents Mollenberg, befinner sig f.ö. i författarens ägo. Av antalet bevarade instrument kan man möjligen se en antydan om att produktionen av lutor varit relativt jämn under perioden 1780-1820 för att därefter tvärt upphöra. Hur stor var då den samlade produktionen av svenska lutor med besträngningen 8 + 7? Det är naturligtvis omöjligt att ge ett bestämt svar och den enda säkra utgångspunkten är antalet bevarade instrument eller instrument som det finns någon uppgift om eller källhänvisning till. Att som Tobias Norlind gör dra slutsatser utifrån numreringen av instrumenten förefaller mig något vågat eftersom det finns exempel på hos Kraft t.ex. att han tillämpat en, delvis inkonsekvent löpande numrering av sina instrument oavsett typ. Norlind beräknar att Kraft sammanlagt tillverkat 750 cister och svenska lutor. Drygt 110 svenska lutor finns det mer eller mindre säkra uppgifter om. Av dessa är knappt hälften bevarade i offentliga samlingar och muséer och ett relativt stort antal är alltså i privat ägo.

Man kan naturligtvis spekulera i varför denna för Sverige unika instrumenttyp växte fram under de sista decennierna av 1700-talet. En möjlig förklaring kan vara det importförbud på musikinstrument som gällde i 60 år, från 1756 till 1816. Detta kan ha stimulerat en svensk utveckling, men bör samtidigt också ha inneburit en isolering från instrumentproduktionen på kontinenten. Ett annat exempel på en unik utveckling visar också det svenska klavikordet. Beträffande den svenska lutans användning och utbredning kan bevarade instrument, bevarade musikalier och samtida källor ge vissa antydningar. Stockholm är den helt dominerande orten både vad avser tillverkade och bevarade instrument samt musikalier. Lutor tillverkades dock även på andra orter i Sverige: Skara, Lund och Göteborg, men denna produktion förefaller att ha varit mycket begränsad.

Man kan hitta annonser om lutor i den samtida pressen, t.ex. Upsala tidning den 10 november 1819: " En luta i godt stånd, tillika med scalor och lätta noter, är till salu för 20 R:d B:o". Vad gäller musikalierna är situationen densamma som beträffande tillverkningen av lutor. Mycket få tycks ha varit framställda på andra orter än Stockholm. Intressant att notera i sammanhanget är de musikalier för luta och de lutor som bevarats i Åbo. Enligt brandskadeförteckningarna efter Åbo brand 1827 fanns åtminstone fyra "zittror" och en luta i hemmen hos både musikutövande och musikälskande medlemmar av Musikaliska sällskapet. De musikaliska förbindelserna mellan Åbo och Stockholm var också livaktiga under det gustavianska tidevarvet.

Mycket talar för att den svenska lutan i första hand användes i musikutövningen i den borgerliga hemisfären även om den naturligtvis kan ha förekommit i mer eller mindre konsertliknande sammanhang. Det finns märkligt nog ytterst få samtida bilder som visar den svenska lutan i sitt musikaliska sammanhang. En av dessa bilder är den något valhänt utförda som inleder denna katalog.

Den visar en musikalisk aftonunderhållning i ett borgarhus i Stockholm omkring 1825 och är xylograferad av Wilhelm F. Meyer (1844-1944), verksam som xylograf i Stockholm. Den är återgiven på sidan 496 i Claes Lundins och August Strindbergs bok Gamla Stockholm (Stockholm 1880-1882). Förlagan till bilden är en nu förkommen teckning av Johan Holmbergsson (1804-1835). Intressant nog fanns det detaljerade uppgifter på originalteckningen vilka personer som är avbildade. Från vänster till höger kan ses:

1 Fru Schyttner, 2 C[arl]. Oscar Strindberg, 3 Spegelfabr Thimm, 4 Thérèse Owen (Sasse), 5 Fru Francis Peylat (f. Owen), 6 Fru Erika Sasse (f. Schyttner), 7 Stadsmajor Z[acharias]. Strindberg, 8 Bruksp. Samuel Owen, 9 Maria Julén (sed. Gestrin), 10 Fredrique v. Konow, 11 Johan Holmbergson (artist; ritat denna tafla) 12 Johan Ludvig Strindberg, 13 En ung Owen (Edmond?), 14 Fru Lisette Owen (f. Strindberg).

I bakgrunden skymtar Erika Sasse spelande luta (möjligen en svensk luta) kanske ackompanjerande Francis Peylat till vänster om sig. Framför henne sitter Zacharias Strindberg (August Strindbergs farfar) som också håller ett knäppinstrument som påminner om den äldre typen av den svenska lutan.

En ytterligare och mycket intressant avbildning i form av ett anonymt familjeporträtt har nyligen bjudits ut på en auktion i Stockholm. Denna målning visar en klart urskiljbar svensk luta, sannolikt av Matthias Peter Kraft, i händerna på en kvinna som musicerar tillsammans med en sångerska och en kvinna som spelar hammarklavér. En särskild undersökning om denna målning finns i författarens artikel Den svenska lutan i en anonym målning från 1800-talets början.

Musiken för den svenska lutan förekommer mycket sparsamt i tryck. Några exempel finns i Musikaliskt tidsfördrif 1789, 1790 och 1794, samt i några separatutgåvor. Några relativt sena exempel på tryckta verk för den svenska lutan finns i Samling af nyare valda Sångstycken med Musique, tryckt i Stockholm 1820. Musiken är i övrigt enbart bevarad i handskrifter. Av prisuppgifter m.m. på många av dessa framgår att åtskilliga har framställts för försäljning. En flitig kopist var violinisten i hovkapellet 1790-1828 samt medlemmen i Par Bricole, Johan Jacob Preusmark (1773-1828). Att han mer yrkesmässigt sysslade med notkopiering framgår av hans anställningskontrakt 1807 där det heter: "Jag förbinder mig äfven till Not-copiering för Kongl. Theatern närhelst Kongl. Direktionen det befaller emot lika pris som Herr G.Fr. Ficker erhåller". Preusmark var 1790 upptagen som elev under operastaten och ordinarie från 1804. Han sades upp, men återanställdes 1807 och upptogs på hovstaten från 1812 där han kvarstod till sin död 1828. Han var vidare bibliotekarie vid Musikmagasinet från 1816 till sin död, samt sekreterare i hovkapellets änke- och pupillkassa. Hans namn är ymnigt förekommande i handskrifterna och hans prydliga notering är lätt igenkännbar. Många gånger har han också angett årtalen för sin nedskrift. Det förefaller också troligt att Preusmarks roll vida övergått notkopistens. Han har sannolikt svarat för många av arrangemangen och möjligen också bidragit med egna stycken. Till skillnad från Ankar (se nedan!) finns ingen luta upptagen i Preusmarks bouppteckning, utan endast "2ne Violiner och 3ne Stråkar i ett foder - 10.-" samt "Diverse Musicalier - 3.16". Vid tiden för Preusmarks död 1828 hade lutan kommit ur modet och ersatts av gitarren som ackompanjemangsinstrument.

En bekant, och sannolikt nära vän till Preusmark var Johan Wilhelm Ankar (1759-1816), som också han under en tid (1778-1792) var violinist i hovkapellet. Vänskapen mellan Preusmark och Ankar kommer till uttryck i Preusmarks minnestal som hölls vid Änke- och pupillkassans årsmöte den 31 december 1816. Änke- och pupillkassan hade till ändamål att försörja änkor och barn efter avlidna hovkapellister och Ankar hade testamenterat en del av sin kvarlåtenskap samt sina "Musicalier" till kassan. Ankar påstås vara oäkta bror till Gustav III:s mördare Jacob Johan Anckarström. Den finlandssvenske juristen och domaren Per Jusleen vistades i Stockholm vid tiden för mordet och beskriver ryktena om att Anckarström hade en halvbror, "N.B. du coté gauche", som var stadens förnämste "citterspelare". Jusleen berättar vidare:

Han bor just midt emot mig och har en förl. Vinter varit hos mig med sin Cithra: han fölgde för flere år sedan till finland med en violist Grafström vid namn, och de gäfvo några concerter i Åbo på Acad. Salen.

Ankar och den andre gode vännen Mathias Petter Kraft är synnerligen viktiga gestalter i den svenska lutans historia. De lärde känna varandra redan kring 1780, bodde tillsammans i 27 år och har säkert samverkat intimt kring lutans utveckling.

Av Ankar finns en del egna kompositioner bevarade för just den svenska lutan. Det finns en liten notis om "hofmusicus" Johan Wilhelm Ankar då han på "zittra" vid en konsert på Stora Riddarhussalen den 21 april 1782 ackompanjerar Fru Marcadet i en aria. Årstafrun, Märta Helena Reenstierna berättar följande om ett musikevenemang i en något mindre skala den 11 november 1798:

Vi spisade där till middag och afton tillika med Capit: Rönngren och Dess Syster, en Lieut: Björnberg samt en herre vid namn Anker [Johan Wilhelm Ankar?], hvilken sistnämnde samt 2ne af Mamsellerna Buckt om eftermiddagen roade oss med musique på Clavér, Viol och Zittra...

Ankars bouppteckning visar också på hans musikaliska inriktning. I denna finns under "Musicaliske instrumenter" upptagna "2 Lutor i foder - 20.-, 2 Do. Smärre - 8.-, 1 Violin med stråke, i foder - 6.-,1 Altviolin, med stråke - 3.-, 1 Foder för violiner, 9 små Notställare, 1 liten plansch med staminstrumenter - 2.16". Det relativt stora antalet notställ antyder att Ankar bedrev musikundervisning i grupp. I hans testamente finns ytterligare en detalj som pekar på att Ankar undervisade: "af utestående fordringar för information". I bouppteckningen omtalas även "Musicalier m.m. / Tryckt och handskrefwen musik enl. förteckning - 5.- / Strängar till Lutor - 1.-". Tyvärr förefaller förteckningen över musikalierna vara förkommen. Ankar framstår som en synnerligen noggrann och ordentlig person. Han känner döden nalkas och författar sitt detaljerade och precisa testamente den 16 april. Två månader senare, 17 juni 1816, avlider han. I testamentet ber han ödmjukt om att bli begraven i samma grav på Klara kyrkogård där vännen "utan mycken omkostnad och i all tysthet".

Även Johan Wikmanson (1753-1800) har skrivit musik för instrumentet. En sonata i en ej säkerställd autograf av honom för "Zittra solo" finns bevarad i Kungl. musikaliska akademiens bibliotek. I Wikmansons kvarlåtenskap fanns också en "zittra", värderad till två riksdaler.

Att lutan även varit i bruk utanför huvudstaden belyses av ett brev från Stina Hülphers (född Waern) till Knut Lillilebjörn den 14 januari 1808:

Knut, vi hade upbådat alt det bästa vestmanland äger till din mottagning, amateurer på viol, Claver, Lutha, alla hade stämt upp det bästa de kunde både öron och strängar. Du kan väl tänka hvilket slag det var för oss at få ditt sista bref, ja vet du Knut, at det var en rigtig örfill.

Ett annat exempel på detta är Johan Gottfrid Zaar (1754-1818) om vilken det beskrivs:

I Carlskrona uppehöll sig Zaar dels som värdshusidkare och biljardegare, dels som musiklärare till 1799, äfven uppträdde han en och annan gång å teatern derstädes som aktör och som exekutör på violin och Zittra.

Zaar var även verksam som kantor i Örebro 1800-1810. Troligen har den svenska lutan successivt försvunnit ur bruk under 1820-talet. En starkt bidragande orsak har säkert varit gitarrens alltmer dominerande ställning som solo- och ackompanjemangsinstrument. Genom att importrestriktionerna på musikinstrument upphävdes 1816 så blev det också lättare att få tag i utländska gitarrer. Säkerligen ändrades också en del lutor till gitarr. Ett sådant exempel kan hämtas ur den dagbok som Frans Anton Ewerlöf förde under sin tid som informator vid Föskeds bruk i Värmland 1818-1820. Han skriver där om sin ankomst till Fösked: "Min garderob var inskränkt till det nödvändigaste, men flöjten, violinen och den till gitarr förvandlade cittran medföljde". Den inhemska produktionen av gitarrer förefaller att ha varit mycket liten under 1800-talets första decennier. I flera av handskrifterna för den svenska lutan finns stycken för gitarr insprängda. På samma sätt som det svenska klavikordet har säkert den svenska lutan använts även efter 1820. Det finns några enstaka noteringar om detta. Den 10 september 1833 gav t.ex. en musiker vid namn Cedergren konsert i Göteborg med följande program:

1) thema med var. för luta af Ankar. 2) Aria ur Hvita Frun af Boildieu, för gitarr, 3) Tyrolervalsen för gitarr med var. 4) Barcaroller ur op. Maria af Herold, för luta, 5) Norrland, ackomp. för gitarr, 6) Romansen Axel af Tegnér, för luta, 7) Tyrolervalsen med var. af Ankar för luta, 8) Romans ur Folke Birgersson af Dalayrac, för luta, 9) Recit. och aria ur Tancred af Rossini för gitarr, 10) La Sentinelle för luta, 11) Aria för luta af Hildebrand, 12) Schweitzarnes hemsjuka för luta. Biljetter à 1 rdr rgs.

En dryg månad senare, 23 November 1833,  håller J.P. Cedergren från Stockholm en konsert i Skien, en betydnade handelsstad i Telemark, Norge. Enligt annonsen framfördes följande program:

"Soirée for Sang, Luth og Guitarre, af følgende Indhold:

Første Afdeling

1) Ouverturre de l'opera Calif de Bagdad; 2) Solo af Anker, for Luth; 3) Arie af Operaen den Hvide Dame, Musiken af Boildieu; 4) La Sentinelle (Sang); 5) Schweitzerens Hjemvee; 6) Recitativ og Arie af Operaen Tancred, for Guitarre af Rossini

Anden Afdeling.

7) Ouverture de l'opera Lodoiska; 8) Arie af den persiske Slavinde, Accompagnement af Luth; 9) Mathilde (Sang) Musiken af Crüsell; 10) Coupletter af den nye Garnison; 11) Arie af Operaen Maria, Musiken af Herold; 12) Afskedssang for Luth, Musiken af Hildebran" (tack till Erik Stenstadvold som lämnat denna uppgift)

Till en del är det samma program som framfördes i både Göteborg och Skien. Intressant att notera är att Cedergren både spelar gitarr och luta. Man kan undra om den för övrigt okände musikantens luta hade den traditionella stämningen, eller om han anpassat den till gitarrens? I det sistnämnda fallet skulle han, visserligen som ett isolerat fenomen, ha varit en föregångare till den "lutrenässans" som Sven Scholander inledde i slutet av 1800-talet. Den svenska lutan förekom således fortfarande på repertoaren under tidigt 1830-tal, men denna uppgift får nog snarare ses som ett undantag än regel. Ett tydligt tecken på detta är att Abraham Mankell i sin musiklärobok "Harmonia" från 1833 nästan helt förbigår lutan, men i stället ägnar gitarren ett desto större intresse.

Som framgår av katalogen så uppvisar den rätt begränsade mängd musik som är bevarad för den svenska lutan en relativt stor variationsrikedom både till form och innehåll. Här finns musik för sololuta, lutduetter, duetter för luta och violin (bilder från ett exempel: omslag, lutstämma, violinstämma) flöjt eller klavér, trios för luta, violin, cello och flöjt. Av de ca 1100 bevarade satserna består knappt 47 % av sånger med lutackompanjemang och drygt 35 % av solostycken eller duetter för två lutor. Till skillnad från vad Norlind anför så är alltså sångerna till luta klart dominerande i den bevarade repertoaren. En egenhet för åtskilliga sånger är att det parallellt både finns en version för luta solo och sång med lutackompanjemang. Den övriga ensemblemusiken utgör en mindre del: luta och violin 9 % av den totala repertoaren, luta och klavér 6 %. Beträffande sångerna till luta rör det sig huvudsakligen om det som det man brukar kalla den "åhlströmska sångrepertoaren" och ca en sjättedel av styckena återfinns även i "Musikaliskt tidsfördrif" (framför allt i årgångarna 1791-1810) och "Skaldestycken satte i musik" (i synnerhet i årgångarna 1793-1806). Tidsramen 1790-1810 är inte lika tydlig när man ser till arrangemangen ur dåtidens sceniska repertoar om man kopplar dessa till de första framförandena i Sverige. Den blir snarare något vidare: från 1770-talet till 1830-talet. Många av dåtida sceniska verk finns representerade och ymnigast förekommande är sånger ur Kalifen i Bagdad av François Adrien Boieldieu (1803), Aline, drottning av Golconda av Henri Montan Berton (1811), Natalia Narrischin av Johan Fredrik Grenser samt Nunnorna eller Besökelseklostret av François Devienne (1794). Inte långt därefter kommer de svenska verken Gustav Vasa (1786) och Gustav Adolf (1788). Den tidigaste och säkert daterade handskriften för den svenska lutan härrör från 1808, men på relativt goda grunder kan vi anta att några av handskrifterna är äldre än så. Den senast säkert daterade är från 1837.

En vanligt förekommande uppfattning är att nutidens s.k. Taube- eller trubadurluta visar en obruten utveckling från 1780-talets svenska luta. Så är dock inte alldeles fallet. Vi har ett avbrott i denna utveckling från ca 1820 till 1890 då Sven Scholander (1860-1936) gjorde sången till luta till en nästan internationell rörelse. Scholander utgick visserligen från den gamla svenska lutan, men hans förändringar av instrumentet innebar egentligen början på en ny tradition. Omkring 1880 hade Scholander försett den svenska lutan med 12 strängar, varav sex på greppbrädan och sex utanför greppbrädan samt stämt den som en gitarr. Drygt 25 år senare, 1905, byggde Alfred Brock sin första luta med den nya besträngningen. Åtskilliga av de ursprungliga svenska lutorna har modifierats som en anpassning till utvecklingen, bl.a. har de ursprungliga träskruvarna ersatts med modern skruvmekanik. De ursprungliga tarmsträngarna ersattes ofta med metallsträngar. En metallstång placerades ofta mellan skruvlådan och klangkroppen som en förstärkning och för att förhindra att halsen blev skev. Scholanders stora framgångar som lutsångare har säkert starkt bidragit till den Wandervogel-rörelse som växte fram i framför allt Tyskland, men även i Danmark ("svensklutten") under de 1900-talets första decennier och där lutan med gitarrstämning var självklar.

Denna katalog innebär en väsentlig utvidgning av Tobias Norlinds pionjärarbete om den svenska lutan, dels genom att många fler handskrifter har kunnat beläggas (en ökning med drygt 60 %) och dels att mer preciserade källuppgifter finns medtagna. Det förefaller mycket troligt att utöver de handskrifter som finns redovisade i denna katalog ytterligare en hel del fortfarande finns i privat ägo. Katalogen ger en noggrann beskrivning av varje enskild källa. Här har även medtagits verk som angetts för "zittra", "sittra" och "cittra", p.g.a. den terminologiska osäkerheten. I katalogen finns uppgifter om bibliotek, i kommande fall bibliotekets hyll- eller placeringssignatur, bandtyp, vattenmärken, storlek, proveniens, bibliografi samt naturligtvis det musikaliska innehållet. För att underlätta datering har konkordanser i "Musikaliskt tidsfördrif" och "Skaldestycken satte i musik" angivits. Något mer omfattande arbete med att söka konkordanser har dock inte genomförts utan dessa har endast angetts då de varit uppenbara. Ett annat hjälpmedel för datering är noteringarna i katalogen när ett musikdramatiskt verk för första gången uppförts i Sverige.

Jag vill tacka Gunhild Karle, som lämnat värdefull muntlig och skriftlig information framför allt beträffande Ankar och Preusmark. Jag vill också tacka Eva Helenius-Öberg som lämnat kompletterande information om Carl Eric Sundberg, liksom Aki Arponen från Nationalmuseet i Helsingfors som bl.a. lämnat nya uppgifter om den finlandsvenske musikinstrumentmakaren Carl Petter Sundqvist samt Håkan Ljung som gjort mig uppmärksam på den viktiga annonsen i Stockholms-Posten. Slutligen vill jag tacka Strindbergska släktföreningen som bidragit med all information kring Johan Holmbergssons bild.

---

Litteraturförteckning

Andersson, O. Musikaliska förbindelser mellan Åbo och Stockholm under det gustavianska tidevarvet. Svensk tidskrift för musikforskning 9(1927) s. 99ff.

Auktionskatalog N:o 16 Förteckning över målningar, skulpturer, gobeliner, mattor och textilier, färggravyrer, möbler och konstmobilier, silver, bronser och pretios samt ostindisk och europeisk keramik, glas och kristaller ur generalkonsul Jean Jahnsson samlingar . Samlingen försäljes på auktion i Svensk-Franska konstgallerier, Arsenalsgatan 9 - Stockholm Torsdagen den 26, fredagen den 27 och lördagen den 28 oktober 1933

[Andréasson, Rune] Matthias Petter Kraft. Ett 200-årsminne. Slöjd och ton 23 (1953) s. 40ff.

Berg, W. Bidrag till musikens historia i Göteborg. I. Göteborg 1914 s. 171.

Bergman, L. Den svenska lutan och den svenske lutsångaren. Musikrevy 1980 nr 7 s. 314-317.

Bergman, L. "Så'na toner! Sådan takt". Evert Taube spelar på sin Brockluta. Evert Taube-sällskapet. Årsskrift 1991 s. 101-111.

Bergman, L. Sven Scholander. Sumlen 1977 s.125-167.

Bergman, L. "Världs-luto-mästaren". Om Alfred Brock och Brocklutan. Evert Taube-sällskapet. Årsskrift 1991 s. 57-100.

Boivie, H. Några svenska lut- och fiolmakare under 1700-talet. Fataburen 1921 s. 51-73.

Brandel, R. Hågkomster och erinringar om Kraftska skolans stiftare, stiftelse och verksamhet. Stockholm 1909.

Carlsson, C.A. Något om lutan. Slöjd och ton 1933 s. 17-18.

Dahlgren, F.A. Förteckning öfver svenska skådespel... Stockholm 1866.

Dahlström, F. Instrumentariet i det gustavianska Åbo. Det gemensamma rikets musikskatter. Den gemensamma tonen. Red. av Hannu Apajalahti. Helsingfors 1990 s. 33ff.

Eklund,R. UUB Imhs 20:13. A Contextual Study of a Lute Manuscript. Otryckt uppsats. Stockholms universitet, institutionen för musikvetenskap 1991.

Envallsson, C. Svenskt musikaliskt lexikon. Stockholm 1802.

Hedwall. L. "En öfwersigt af musiken inom Wermland". Bidrag till belysningen av det sena 1700-talets svenska musikliv. Stockholm 1995 s. 63, 98, 101, 134.

Helenius-Öberg, E. Mathias Petter Kraft. Svenskt biografiskt lexikon 21. Stockholm 1975-77, s. 522-523.

Helenius-Öberg, E. Svenskt instrumentmakeri 1720-1800. Svensk tidskrift för musikforskning 59:1 (1977) s. 5-43.

Hülphers, A.A. Historisk afhandling om musik och instrumenter... Västerås 1773.

Jonsson, L. Offentlig musik i Uppsala 1747-1854. Från representativ till borgerlig konsert. Sthlm 1998.

Karle, G. Några gustavianska hovkapellisters levnadshistoria. Otryck uppsats 1998.

Karle, G. Kungl. Hovkapellet i Stockholm och dess musiker 1772-1818. Uppsala 2000.

Kinberg, A. Par Bricoles gustavianska period. Sthlm 1903.

Kungliga Teatern. Repertoar 1773-1973. Stockholm 1974.

[Musikmuseet] Den svenska lutan. [Utställninsgkatalog 25 oktober 1992 - 31 januari 1993].

Mörner, C.G.S. Johan Wikmanson und die Brüder Silverstolpe. Stockholm 1952.

Nisser, C. Svensk instrumentalkomposition 1770-1830. Stockholm 1943.

Norlind, T. Den svenska lutan. Svensk tidskrift för musikforskning 17(1935) s. 5-43.

Oxenstierna, J.G. Dagboksanteckningar. I. År 1769. Upsala 1881 s. 55.

Ozolins, B. Musiknotiser I bouppteckningar åren 1690-1854. Arkivstudier inför en undersökning om Göteborgs musikhistoria. Uppsats för seminariet i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, höstterminen 1970.

Reenstierna, M.H. Årstadagboken. Del I 1793-1812. Stockholm 1946, s. 185.

Reenstierna, M.H. Årstadagboken. Del II 1813-1825. Stockholm 1949, s. 323.

[Sjöstrand, Johan] Berömda lutbyggare i det gamla Stockholm. Slöjd och ton 1931 s.18-22, 49-51 samt 1945 s. 37-41.

Sjöström Carl, Blekingska nationen 1697-1900 : biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik Lund 1901, s. 205

Sparr, K. Remarks on an Unnoticed Seventeenth-Century French Lute in Sweden, the Swedish Lute (Svenskluta or Swedish Theorbo) and Conversions of Swedish Lutes.  Galpin Society Journal LXII April 2009, pp. 209-234.

Tegen, M. Den åhlströmska sångrepertoaren 1789-1810. Svensk tidskrift för musikforskning 65(1983) s. 69-107.

Vretblad, P. Konsertlivet i Stockholm under 1700-talet. Stockholm 1918 s. 217.

Wells, Elizabeth & Nobbs, Christopher. European Stringed Instruments. Royal College of Music Museum of Instruments. Catalogue. Part III. London 2007

Wiberg, A. Olof Åhlströms musiktryckeri, Svensk tidskrift för musikforskning 31(1949) s. 120.

Åkerberg, E. Musiklifvet inom Par Bricole 1779-1890. Stockholm 1910.

Stiftelsen Musikkulturens Främjande

© Kenneth Sparr